Våååååren!!
Det var för en vecka sen som det var landsjönrunt. Jag har sprungit runt den sjön rätt många gånger och vet hur banan är. Kände innan mål att runt kommer jag och lättare än förra året måste det gå pga att jag faktiskt sprungit en del i under året. Sa till mig själv och mina marathonvänner att hitta ert tempo i början det brukar gå riktigt fort i början ... Och jag tyckte de första km att jag hade gjort det men oj vad jag tog slut både i kropp och huvudet. :( jag kände mig så besviken och var inne på att bryta inget stämde :(
Men jag skulle bara upp för backen först och känna efter och efter den fick jag lite krafter . Jag försökte tänka bort alla som var före mig utan tänka att jag var ute på min vanliga runda. Efter 7,5 km
Springer jag om en kvinna. Hon ringer .. Har du ont säger jag? Nej jag bryter här . Jag fixar inte mer. Joo säger jag vi springer tillsammans klart vi ska i mål! Jag springer tills jag möter min man säger hon . Vi springer och går lite.. Hon ska också springa Gbg varvet och att ha ett brutet lopp i bakfickan känns inte bra. När det var 2,5 km kvar kommer hennes man . Nej nu kan du inte bryta säger jag vi ska i mål!! Och i mål kommet vi! Efteråt ger hon mig en go kram. Glad att hon kom i mål men jag är såååå besviken på min kropp och skalle. Får sen veta att tiden är 7 min fortare än förra året men jag ville ju att kroppen / skallen skulle samarbeta med mig.
I dag skulle jag ge mig ut i mitt lugna temp . Åh va skönt! Jag hitta direkt mitt egna sköna tempo och njuter! Skallen Och kroppen ville likadant!Kanske inte ska ställa upp på tävlingar!? Säger jag med knappa 2 v kvar till Gbg varvet.
Då min stora utmaning blir att köra i mitt tempo inte stressas med!
I dag var löpningen underbar!